De flesta utvärderar sin aktieportfölj genom att öppna appen och se om siffran är grön. Det är knappt en utvärdering. En grön siffra kan dölja att du gått sämre än marknaden, tagit dubbelt så mycket risk som du tror, eller betalat bort en tredjedel av slutresultatet i avgifter. En riktig portföljanalys svarar på fyra frågor i stället för en: jämfört med vad, mätt hur, till vilken risk och till vilken kostnad?
Problemet med att mäta mot noll är att noll inte var ett alternativ du hade. Alternativet var en bred indexfond, ett sparkonto, eller andra bolag. Att portföljen steg säger mest att marknaden du är exponerad mot steg. Frågan är om dina beslut tillförde något utöver det. Guiden handlar därför inte om vad du ska äga, utan om hur du bedömer det du redan äger. Konstruktionen tar vi i guiden till att bygga en aktieportfölj.
Steg 1: Jämför mot ett index som matchar ditt mandat
Ett jämförelseindex ska representera vad du hade kunnat göra passivt i stället, med ungefär samma inriktning och risk. Består portföljen av svenska storbolag är OMXS30, de 30 största och mest omsatta aktierna på Stockholmsbörsen, en rimlig utgångspunkt. Äger du främst småbolag är samma jämförelse missvisande, eftersom småbolag och storbolag rör sig olika. Äger du globalt är ett svenskt index fel referens. Har du 30 procent räntor är ett rent aktieindex fel referens, för då jämför du en portfölj med lägre risk mot en med högre.
Regeln: indexet ska efterlikna portföljens faktiska mandat, alltså marknad, bolagsstorlek, valuta och andel aktier. Ett index som inte matchar mandatet mäter inte din skicklighet, det mäter skillnaden mellan två tillgångsslag. Slår du ett index du aldrig konkurrerade med har du inte bevisat något. Och byt inte index i efterhand: att leta upp det index som får portföljen att se bäst ut är den vanligaste formen av självbedrägeri i privatsparande. Välj indexet innan du mäter.
Steg 2: Vet vilken avkastning du faktiskt mäter
Det finns två sätt att mäta hur en portfölj gått, och de ger olika svar så fort du sätter in eller tar ut pengar löpande. Det här är den vanligaste missuppfattningen om den egna avkastningen, och nästan ingen förklarar den.
Tidsviktad avkastning mäter hur innehaven utvecklades, oberoende av när du satte in pengar. Den delar upp perioden vid varje insättning och kedjar ihop delperioderna. Måttet svarar på frågan: hur bra var portföljen? Därför är det huvudregeln i GIPS-standarden från CFA Institute, som styr hur kapitalförvaltare redovisar resultat. En förvaltare styr inte när kunden sätter in pengar och ska varken belönas eller straffas för det.
Penningviktad avkastning (internränta) mäter i stället hur dina pengar utvecklades, med hänsyn till hur mycket kapital som var investerat vid varje tidpunkt. Den svarar på frågan: hur gick det för mig? Skillnaden är inte akademisk. Den kan vara enorm.
Ett räkneexempel med antagna tal
Anta att du den 1 januari sätter in 10 000 kronor. Under första halvåret stiger portföljen 20 procent, till 12 000 kronor. Den 1 juli får du en bonus och sätter in 90 000 kronor till, så portföljen är värd 102 000 kronor. Under andra halvåret faller den 10 procent, till 91 800 kronor.
| Mått | Resultat | Vad det svarar på |
|---|---|---|
| Tidsviktad avkastning | plus 8 procent | Hur portföljens innehav utvecklades |
| Penningviktad avkastning (internränta) | ungefär minus 14 procent per år | Hur dina pengar utvecklades, givet insättningarnas timing |
| Faktiskt utfall i kronor | 100 000 in, 91 800 kvar | Vad du har |
Samma portfölj, samma år, tre olika sanningar. Den tidsviktade siffran är plus 8 procent och den är korrekt: innehaven gick faktiskt upp 8 procent. Ändå ligger du 8 200 kronor back, eftersom nästan hela kapitalet bara var med under nedgången.
Det förklarar varför procenttalet i din app inte är samma sak som din avkastning. Många tjänster visar ett tidsviktat tal utan att skriva vilket mått det är. Ta reda på det innan du drar slutsatser. Båda behövs: tidsviktad när du jämför mot index eller bedömer dina val, penningviktad när du vill veta vad som hänt med pengarna.
En bonusinsikt: är din penningviktade avkastning systematiskt sämre än din tidsviktade, sätter du in pengar vid fel tillfällen. Så ser det ut när man köper mest efter uppgångar. Det säger mer om ditt beteende än om dina innehav, och beteendet går att åtgärda.
Steg 3: Räkna med utdelningarna
Kursutveckling är inte avkastning. Total avkastning är kursutveckling plus utdelningar, och utelämnar du dem underskattar du både din portfölj och indexet du jämför mot. Fällan är att jämförelsen blir osymmetrisk: räknar du in dina utdelningar men jämför mot ett index som inte gör det, ser du bättre ut än du är.
Därför publicerar indexleverantörer flera versioner. Nasdaq har både OMXS30GI, som beskrivs som ett total return-index, och OMX Stockholm_GI för hela börsen, där Nasdaq skriver rakt ut att utdelningarna återinvesteras. Kontrollera alltid i indexets egen beskrivning om utdelningar räknas in, och jämför total avkastning mot total avkastning. Suffixet GI (gross index) är en signal, men läs beskrivningen i stället för att gissa utifrån namnet.
Steg 4: Väg avkastningen mot risken du tog
Två portföljer som gav lika mycket är inte likvärdiga om den ena skakade dubbelt så mycket på vägen. Avkastning utan risktal är en halv mätning. Tre mått räcker långt.
Volatilitet och maximal nedgång
Volatilitet är standardavvikelsen i avkastningen, alltså hur mycket värdet svänger kring sitt eget snitt. Hög volatilitet betyder inte att något är dåligt, men den betyder att slutresultatet till större del beror på tur i timing. Jämför din volatilitet med indexets: ligger du klart högre utan att ha fått klart högre avkastning, tog du betalt i risk utan att få betalt i pengar.
Maximal nedgång (maximum drawdown) är det största fallet från en topp till en efterföljande botten under perioden, och är ofta det mer användbara måttet: det är det som faktiskt får folk att sälja. Volatilitet är en abstraktion, en nedgång på 40 procent är en känsla. Vet du vad portföljen historiskt fallit kan du bedöma om du klarar det igen. Mer om det i guiden till riskhantering i aktieportföljen.
Sharpekvoten
Sharpekvoten sätter avkastningen i relation till risken. Principen: räkna bara den avkastning du fick utöver en riskfri placering, och dela den med hur mycket portföljen svängde. Du mäter överavkastning per enhet risk. Två portföljer med samma avkastning men olika svängningar får olika kvot, och den lugnare vinner.
Måttet kommer från nationalekonomen William F. Sharpe, som beskriver det i uppsatsen The Sharpe Ratio (Stanford University, publicerad i The Journal of Portfolio Management 1994). Sharpe definierar kvoten som förväntad differentialavkastning per enhet risk i den differentialavkastningen, alltså skillnaden mot en referens delad med skillnadens standardavvikelse.
Den riskfria räntan i formeln följer ränteläget och påverkar kvoten direkt. Vill du räkna själv får du hämta en aktuell nivå, till exempel ur Riksbankens statistik över styrräntan, i stället för att använda ett tal du minns. Två varningar: kvoten straffar uppgångar lika hårt som nedgångar, eftersom standardavvikelsen inte bryr sig om riktningen, och den blir opålitlig på korta perioder. Ett kvartal räcker inte, du behöver flera år.
Steg 5: Leta efter dold koncentration
Antalet innehav är ett dåligt mått på spridning. Det som avgör är om innehaven rör sig olika, och det gör de ofta inte.
Fem innehav i samma sektor är ett innehav
Äger du fem banker har du inte spridit risken, du har koncentrerat den och gett den fem namn. När räntenettot pressas eller kreditförlusterna stiger drabbas alla fem samtidigt. Gör därför en genomlysning per sektor, land, valuta och underliggande drivkraft. Den sista är svårast och viktigast: ett gruvbolag, en industrikoncern och ett bolag som säljer utrustning till gruvor ser ut som tre sektorer men hänger på samma råvarupris.
Fonder som äger samma bolag
Här sitter den blinda fläcken. Fem fonder känns som fem beslut, men fonder redovisar sina innehav, och lägger du dem bredvid varandra hittar du ofta samma bolag i flera. En global indexfond, en teknikfond och en fond för hållbara bolag kan alla ha samma handfull stora teknikbolag bland sina största innehav. Din verkliga exponering är summan, inte vad någon enskild fond visar.
Så här gör du: ta fram de tio största innehaven i varje fond, för in dem i samma kalkylark, vikta med hur mycket du äger av respektive fond och summera per bolag. Innehaven finns i fondens faktablad och månadsrapporter, och du kan jämföra fonder med liknande inriktning via Fondkollen, som drivs av Fondbolagens förening. Äger du dessutom aktier direkt i samma bolag blir koncentrationen större än du trodde.
Både en koncentrerad och en bred portfölj kan vara genomtänkt, men bara om koncentrationen är ett val. Är den en olycka har du tagit risk du inte fick betalt för. Hur olika filosofier ser på avvägningen går vi igenom i översikten över fem investeringsstrategier.
Steg 6: Räkna på avgifterna som om de vore en förlust
Avgifter känns små eftersom de anges i procent per år och dras utan att synas. Över en spartid gör de något annat än de känns som, för de tas ut på hela kapitalet varje år, även de år portföljen faller. Anta att du har 100 000 kronor, att portföljen ger 6 procent per år före avgifter, och att du låter den stå i 30 år. Med en årlig avgift på 0,2 procent växer kapitalet till cirka 543 000 kronor. Med 1,5 procent blir det cirka 375 000 kronor. Skillnaden är ungefär 168 000 kronor, alltså mer än hela ursprungsinsatsen, orsakad av 1,3 procentenheter per år. Talen är antagna och visar bara mekaniken, men mekaniken är verklig: avgiften är säker medan avkastningen inte är det.
Avgiften säger dessutom något om utfallet. I Morningstar-studien Fund Fees Predict Future Success or Failure (Russel Kinnel, 2016) konstateras att förvaltningsavgiften var den mest tillförlitliga enskilda förutsägaren av framtida fondavkastning bland de testade variablerna, och att de billigaste fonderna i genomsnitt slog de dyraste. Studien är amerikansk och gäller fonder, inte enskilda aktier, men slutsatsen håller: avgiften är den mest förutsägbara delen av ekvationen.
Glöm inte kostnaderna som inte står i procent: courtage vid varje affär, växlingsavgift på utländska aktier, och skatten på din kontotyp. Summera dem och dividera med portföljvärdet, så får du din verkliga totalkostnad. Den brukar vara högre än fondavgiften du hade i huvudet.
Hur ofta bör du utvärdera?
Oftare är inte bättre. Korta mätperioder innehåller mest brus, och brus lockar till handling. Den som utvärderar varje månad hittar något att göra varje månad, och det kostar nästan alltid både courtage och sämre beslut.
En rimlig kadens är en ordentlig genomgång per år, vid samma tidpunkt varje gång, plus en kort halvårskontroll av att fördelningen inte glidit iväg. Utvärdera mot index över rullande tre- och femårsperioder, inte över senaste kvartalet. Tre år är ungefär där skicklighet börjar synas genom bruset, och även då svagt.
Utanför schemat finns bara några giltiga skäl: livssituationen ändras, sparhorisonten krymper, eller ett innehav blir så stort att det ensamt avgör utvecklingen. Att börsen rört sig kraftigt är inte ett av dem. En metod som bara utvärderas när det känns obehagligt är ingen metod. Det gäller inte minst tålamodskrävande ansatser som värdeinvestering, där flera svaga år mot index hör till upplägget snarare än signalerar att något är fel.
Checklista för den årliga genomgången
Sätt av en timme, ta fram ett kalkylark och gå igenom punkterna i ordning. Skriv ner svaren. Det är anteckningen från förra året som gör årets genomgång värd något.
- Fastställ ditt index. Matchar det portföljens marknad, bolagsstorlek, valuta och andel aktier? Är det samma index som förra året?
- Kontrollera vilket avkastningsmått du läser. Är talet i din app tidsviktat eller penningviktat? Räkna fram båda om du satt in pengar löpande.
- Använd total avkastning på båda sidor. Utdelningar inräknade i din portfölj och i indexet, annars är jämförelsen ogiltig.
- Notera volatilitet och maximal nedgång. Jämför med indexets. Fick du betalt för den extra risken?
- Räkna Sharpekvoten över minst tre år. Hämta en aktuell riskfri ränta, använd inte ett gammalt tal.
- Summera exponeringen per sektor, land och valuta. Ligger något över den gräns du satt?
- Slå ihop fondernas största innehav. Vilket bolag är du egentligen störst i, allt inräknat?
- Räkna din totala kostnad i kronor. Fondavgifter plus courtage plus växling, dividerat med portföljvärdet.
- Läs förra årets anteckning. Vilka teser höll? Vilka innehav äger du bara för att du redan äger dem?
- Bestäm vad som ska ändras, och skriv varför. Ingen ändring är ett fullt giltigt beslut, om det är ett beslut.
Vad analysen inte kan göra
En portföljanalys berättar vad som hände, inte vad som kommer att hända. Ett bra år kan komma ur tur och ett dåligt ur otur, och över korta perioder går de inte att skilja åt. Nyttan ligger inte i att döma ut eller frikänna ett enskilt år, utan i att du år efter år mäter samma sak på samma sätt. Då blir mönstren synliga: att du underskattar din koncentration, att insättningarna kommer sent, eller att avgifterna äter mer än du trodde. En analys som bara bekräftar att du är duktig har med största sannolikhet fel index.
Den här artikeln är allmän information om hur aktiestrategi fungerar, inte investeringsrådgivning. Vi lämnar inga rekommendationer om enskilda aktier. Att investera i aktier innebär en risk att förlora hela eller delar av det investerade kapitalet, och historisk avkastning är ingen garanti för framtida avkastning.